En sen kväll i en sporthall: ”Nästa bil borde bli en elbil!”. Så sa jag högt och tänkte samtidigt frågande inombords: ”Om andrahandspriset sjunker till vad en ny billig fossilbil kostar så kanske det är försvarbart?”

Lika rödmosiga och pustande som jag kontrar en av de andra herrarna på den nyss avslutade ”gubbinnebandyn” med: ”Och hur tänkte du att jag ska kunna åka mer än 20 mil tur och retur mitt i vintern då, eller åka på kundmöten över halva länet?”. Jag kände mig som Peter Dalles uppfinnare som när eftertänksamheten satt in kommer med ett fåraktigt, ”Tänkte inte på det.”

Jag bor sedan millennieskiftet i Värmland och hade under många år nöjet att stirra ut genom bilfönstret som körkortslös passagerare medan min bättre hälft rattade oss fram på ringlande landsvägar där orterna slutar på -säter eller -fors och det enda som avbryter skogens monotoni är åkrar och byar med kyrktorn.

Slutdestinationen var ofta svärföräldrarnas hus mitt ute i ingenstans, där allting utom människorna har lämnat byn. Precis innan man svänger in på den sista grusvägen ser jag huset där caféet huserade, ståendes blekrött kvar med svikande takbjälke, och det är nästan så att man skulle kunna satsa pengar på när det faller ihop.

På tomten bredvid står byns kyrka med fasadbelysning, som på kvällarna lyser upp den gula fasaden välkomnande varm. Det är ljus på guds hus och byns nav står där och blickar ut över vattnet nedanför. Fint är vad det är, och tomt. Det ligger ofta något harmoniskt över en kyrkobyggnad på landet: stor, tyst, rena linjer och oftast i lägen vilka skulle få en fastighetsmäklare att dregla av förtjusning. Centralt, lite högt med utsikt, kanske till och med sjötomt, saliven rinner över framdrömda utropspriser.

Då slår det mig som ett halleluja-moment eller kanske snarare en blandning av minnesfragment som blandas i en härlig cocktail bland synapser och neuroner, kanske inte helt olikt de människor som säger sig fått meddelanden från Gud eller yttre rymden. Vad behöver människor för att köra elbil i glesbygd, förutom en elbil? Laddstationer! Så tätt så att man inte behöver be till högre makter att man når nästa innan batteriet gått från fullt till varnande lågt.

Vad har det att göra med kyrkor? De är ju bara centralt placerade i landskapet, allt som oftast med framdragen el, parkeringsplatser som inte många bråkar om, förutom då möjligen en dag i veckan, och ett ofta trevligt läge där man kan ta sig en promenad så att både bilen och föraren återfylls med energi och harmoni.

Kyrka + Laddstation = Sant?

Det bästa med bra idéer är att de oftast redan någon annan som tänkt samma tanke, som i till exempel Huddinge. Men det är upp till varje församling att besluta om nya initiativ.

Är du fortfarande medlem i Svenska kyrkan? Gör din röst hörd och lämna in ett förslag till ditt lokala kyrkoråd. De kanske till och med kan ta ut en tionde och dra in lite kollekt?

Förhoppningsvis kan vi inom kort sladda in på närmsta kyrka och fyllas av både sinnesro och ny energi. Fler laddstolpar åt folket!

ps. Jag har till och med tänkt ut en sjysst trendig hashtag i #ahigherpower, snitsigt va? ds.

Foto: Ingemar Isaksson, Noya Fields och Carl Boström